DESS-medlemmen Ivan Sundberg var en av de många som sökte sig till Nalen för släppet av Göran Walléns bok om Arne Domnérus. Här är hans rapport.
“Det var en av de roligaste konserter jag hört på länge. Inför ett utsålt hus gjorde kvällens solister allt för att bevisa att de var värdiga Dompans mantel.
Jag blev mycket imponerad pianisten Mathias Algotsson, speciellt i hans egen komposition Nea. Det är en ballad, som hade en utsökt struktur som ett utmärkt exempel ur den amerikanska sångboken. Den framfördes med ett vågat och personligt uttryck fyllt av ljuvliga harmonigångar.
Mathias erbjöd också en vindlande lusttur i Ellingtons värld med “Take The A Train” och alla Dukes svängiga vinklar och vrår och lek med rytmer i en superb version, som även skulle glädja en Bengt Hallberg.
Med sin fina insats på såväl altsax som på klarinett visade Klas Lindqvists att han briljant vårdar Domnérus spelmansinställning.
Fredrik Lindborgs baritonspel i “Mood Indigo” avslöjade hans känsla utnyttja instrumentet såväl lyriskt (påminnande Gullin) och med muskler. I partier som kräver det får han fram en ton à la Pepper Adams.
Atmosfären växte sig ännu tätare när duon Jonas Kullhammar och kraftfulle Karl-Martin Almqvist levererade ett mäktigt och svängigt tenorspel med ett förstklassigt komp i basisten Hans Backenroth och trummisen Jocke Ekberg.
Även Kullhammar har en robust ton på sin tenorsax, dock finner man ibland även en mjukare ton med slingor som påminner om en Getz. Kan man begära mer?
Men otroligt nog lyckades teamet Magnus Lindgren och Klas Lindqvist höja temperaturen ytterligare med ett bastant saxsound av tenor och alt.
Det måste också sägas att Magnus Lindgren framställningssätt är något extra såsomsom han visade i duospelet på flöjt som han hanterar skamlöst varierande. Mathias Algotsson tvingades visa upp allt vad han har i skåpet för att matcha Lindgrens och gjorde det! Lindgrens tenorspe ldominerar med hans kraft och förmåga att bemästra instrumentes hela register så självklart känslofullt.
Naturligtvis var de avslutande saxensemblen med kongeniala “Four Brothers” och extranumret “Things aint what It Used To Be” ett riktigt publiknip och roligt! Helt klart – alla gav järnet ikväll!
Vi som publik fick en kanonkväll, som vi har med oss framöver – tillsammans med den inköpta boken om Dompan.”
Författare: Ivan Sundberg