Som ung Ellingtonfreak lyckades jag på något sätt nässla mig in på (i) Cirkus när Dukes orkester och Ella repeterade inför samma dags TV-inspelningar. Min kamera plockade jag med men också min enkla super-8 filmkamera och tog några stumpar stumfilm(!). I båda fallen svartvitt, dyrbar färg var inte att tänka på.
Jag satt ganska nära estraden för att få orkestermedlemmarna i hyfsad närbild, exempelvis några fina shots på en smajlande Hodges.
Men jag upptäckte snart att Duke sneglade lätt irriterad på mig när jag använde filmkameran, det smattrade lite om den, och med sin fina hörsel stördes han uppenbarligen av det ovanliga kameraljudet i en inspelningsstudio. Nästan som lite avlägset kulsprutesmatter faktiskt! Så jag slutade filma och använde enbart den vanliga 6×6-kameran. Det hade Duke uppenbarligen inget emot eftersom inte bara jag fotograferade.
Där satt bland andra Norman Granz med sin fina Hasselbladare och plåtade – bilder som jag tror han använde på skivomslag från de inspelningar från detta tillfälle han senare gav ut på sitt märke Pablo. Granz sitter till höger på bilden av trumpetsektionen nedan.
Vid repetitionerna bar alla sina scenkostymer – utom Duke. Han var avspänt klädd i en vardaglig tunn blå tröja. Klokt, eftersom det kunde bli väldigt varmt i studion när alla strålkastare tändes.
Jag lyckades också ta en del bilder av Ella både i full swing och när Jimmie Jones ger sina anvisningar till henne och orkestern. Det togs också bilder på Duke och Alice Babs som dök upp framme vid flygeln, för att hälsa och kramas.
Producent Lars Egler, som syns i vit skjorta med ryggen mot kameran på första bilden ovan, lät TV-kamerorna gå i gång även under repet, vilket resulterade i ett särskilt fint halvtimmesprogram som sändes kort innan första delen av de två konserterna (inför ett fullsatt Cirkus) sändes senare under året.
Plötsligt under repetitionerna anbefallde Egler: Allmän tystnad! Det skulle göras en ljudupptagning med ett pianosolo av Duke.
Inför en publik bestående av sina musiker samt diverse löst folk – inklusive Alice, Granz, Benny Åslund och mig – och televisionens anställda spelade Duke en underbar soloversion av sin gamla Serenade to Sweden. Han gjorde dessutom en ännu bättre omtagning plus något annat mer okänt stycke (inte Lotus Blossom!).
Denna sju-åtta minuters improviserade pianostund blev för mig höjdpunkten av allt som hände i Cirkus denna dag. Och vad användes pianoinspelningen till? Svar: delar av den spelades upp under de avslutande massiva publikapplåderna.
Hoppas att någon insiktsfull medarbetare i studiopersonalen sparat detta unika pianosolo av Duke! Men fan tro’t!
Författare: Jan Bruér (2016)
Två bildspel med fler av Jan Bruérs bilder från Cirkus kommer att finnas i Ellington-arkivet. Respektera att Jan Bruér äger rättigheterna till bilderna. Kontakta honom eller DESS för ev. användning av dem.