Blue Note , Chicago, 31 December 1956
Blue Skies
The Blue Note, one of Chicago’s premiere jazz clubs during the 1950s, showcased nationally renowned musicians as regular acts, including Count Basie, Duke Ellington, and Benny Goodman. Duke Ellington and his orchestra played there many times during the 1950’ies and it seems they were a very popular choice for New Year’s celebrations. We wish the DESS members a Happy New Year by uploading a CBS broadcast with Duke and the boys from 31 December 1956 which you’ll find in the Goodies Room. When you play this music on New Year’s Eve, 60 years have passed since it was recorded, but it still feels surprisingly fresh. The repertoire played here is probably typical for an event like this.
After the Theme & intro, Blue Skies is played, and Ellington’s version of this ever-green is also known as Trumpet No End, originally arranged by Mary-Lou Williams. This is one of the last known recordings of this tune, which was often played throughout the 1940’ies. In quick succession, we hear Sophisticated Lady, Caravan, Do Nothin’ Till You Hear From Me and Things Ain’t What They Used To Be, before the broadcast ends with Mood Indigo.
We hope you enjoy the music and wish you a Happy New Year!
Anders & Ulf
Smått och gott
Inför Alice Babs’ 75-årsdag skrev journalisten och gode vännen Ragnvi Gylder en lång artikel om henne. Den finns nu i Ellington-arkivet/Artiklar m.m./Alice Babs.
Nästa DESS-möte är den 13 februari. Denna kväll bjuds DESS’ medlemmar på musik av den superba duon Kjell Fernström, piano, och Mårten Lundgren, trumpet. De är ett samspelt par med omvittnad kapacitet. Före deras konsert visar Anders Asplund några smakprov från sin stora samling jazzfilmer. Det blir inte enbart Ellington.
Den 10 juli 1970 framträdde Ellington och hans orkester på en 75-årig födelsedagsfest för den tyska strumpfabriken Falke i Schmallenberg – en liten stad mittemellan Kassel och Köln.
Av olika anledningar blev Jazzinstitut Darmstadt intresserat av evenemanget och började forska om det. Bl.a. fick de tillgången till en rapport av den som stod för de praktiska arrangemangen – Klaus Fenger – och program och foton från konserten, Resultatet finns nu i en liten bok, som är tillgänglig på Internet – http://jazzbrief.jazzinstitut.de. Den finns också i Ellington-arkivet/Artiklar m.m./Jazzinstitut Darmstadt.
Sedan ett par veckor tillbaka finns det en video på Youtube med ett TV-framträdande av Ellington den 13 oktober 1957. Bl.a. spelar han utdrag Such Sweet Thunder. Det är delar av en TV-utsändning från NBC med titeln “Esso Show – Standard Oil’s 75th Anniversary”. Bildkvaliteten är inte den bästa men ljudet är hyfsat. Tack till Brian Koller för tipset.
God Jul & Merry Christmas
I DESS-rummet finns det en tillfällig avdelning som heter “Julklapp / Christmas Gift”. Där hittar man alla “godbitar”, som gjorts tillgängliga till DESS’ medlemmar sedan starten av webbplatsen plus en ny med speciell anknytning till Sverige. Avdelningen finns på plats fram tills nyår!
In the DESS Lobby , there is a new temporary section called “Julklapp / Christmas Gift”. There you will find all the “goodies”, which have been made available to the members of DESS since the launch of the website. In case you have missed one of them, this is the opportunity for you to download it. The section is there only for one week, It also contains one new “goodie” with a Swedish flavour.
We wish you all God Jul & Merry Christmas!!
Ulf & Anders
Jig Walk
Jig Walk was written by Duke Ellington and Jo Trent for the 1925 Chocolate Kiddies revue and the song became sort of a hit.
There are several recordings of the song from the 1920’s. For a long time it was thought that one of them – on a piano roll – was by Ellington himself, and Paramount 14027 (misnumbered 14024), which was said to have been dubbed from the piano roll, became a collectors’ item.
In the mid-90s, the authenticity of the piano roll was questioned and it disappeared from Ellington discographies.
In the DESS Bulletin 2011-1, the discography expert Björn Englund sorted out the whole story behind the supposed Ellington recording of Jig Walk. The full article is available in the Ellington Archive/Artiklar /Jig Walk.
According to him, the piano roll – issued on the QRS label – was recorded by a certain “Lawrence Cook (1899-1976), the QRS house arranger” in August 1926.
The Chicago jazz historian John Steiner, who owned the roll (and many other Paramount and QRS recordings) and did the dubbing, “just added drums to the transfer and even a cry of “oops” in the middle of the performance.”
Also according to Björn Englund, there is only one genuine piano recording of the song. It is one by two French pianists, Jean Wiener and Clement Doucet recorded October 25, 1926, and issued on the French Columbia (F) D 13018.
Ipana Troubadours was one of the American bands, which recorded the song. It did so on December 10, 1925.
Others, which also did it, are Okeh Syncopators, Ben Bernie and His Roosevelt Orchestra and Van’s Collegians (with Red Nicolas and Miff Mole). It has been claimed that Ellington played piano on the Okeh Syncopators recording but this is no longer accepted to have been the case. They all recorded the song in 1926..
In Europe, Jig Walk was recorded both by English and German orchestras, among them the Savoy Orphans.
Later in life Ellington actually performed the song on some occasions.
According to NDESOR and other discographies, he did so at Cotton Club on May 22, 1938 and at Hotel Sherman on September 21, 1940. On both occasions, it sounds as if a song very different from the original Jig Walk is played.
In an lengthy article about Jig Walk in the DEMS Bulletin in 2005, the English Ellington expert, Roger Boyes, dug into the issue and explained why this is so.
He says: “This perhaps has to do with the fact that the song is melodically undistinguished and that its defining feature, the Charleston rhythm, is precisely the one which had to be smoothed out to suite late 1930s taste.”
In his analysis, Boyes also points out that 1938 and 1940 versions omit the Verse and says that he agrees “with those who think that these two performances are of a score based …… on bars 26-57, the 32-bar AABA Chorus, of the sheet music printed in Mark Tucker’s book Early Ellington (page128-130)
In his article, Boyes also discuss Ellington’s three performances of the original Jig Walk melody late in life – November 15, 1969, (concert in Geneva), June 18, 1971 (dance date in Paramus) and Oct 20, 1971 (concert in Bournemouth)
In Geneva, it was part of the Medley but “uniquely, Duke played a single A section of the 32-bar Chorus of the Jig Walk as the audience applauded Harold Ashby’s solo on Just Squeeze Me“, he says.
The performance of “Jig Walk” at Steak Pit in Paramus, New Jersey is a complete one. Boyes discusses it at length and particularly that “the first 64 bars turn out to be the first surviving performance we have of A Blue Mural From Two Perspectives.
Roger Boyes’ s full article is available at http://depanorama.net/dems/051f.htm and in the Ellington Archive/Artiklar/Jig Walk.
DESS-mötet 12 december 2016
Årets sista DESS-kväll blev som vanligt en fin kväll i avslappad anda.
Konstnären Rune Sjögren höll ett verkligen utmärkt föredrag; lärt, innehållsrikt och så personligt och avspänt framfört.
Den lilla utställningen av några av hans jazztavlor var också en fin upplevelse.
Och Swedish Pastry är en helgjuten grupp, som verkar ha lika trevligt som lyssnarna.
Claes Brodda är en av de bästa ”mellanpratarna” i svensk jazz förutom att han spelar eminent bra. Det gör också Martin Wikström, Bertil Fernqvist och Curt Andersson. Swedish Pastry får gärna komma tillbaka.
Leif Jönsson höll som vanligt samman mötet på sitt trevliga sätt.
Tack för foton till Bo Haufman och Sonja Svensson (som också bidragit till mötesrapporteringen).
Meadowbrook, Cedar Grove, New Jersey, June 10, 1951
Frank Dailey & Duke Ellington
‘
The Eighth Veil
Back in Frank Dailey’s Meadowbrook Ballroom it is now June 10 in 1951. The programme offered to our members this time is the sixth in our series and comes from an MBS broadcast. Three of the seven numbers that we present have been issued on records, but on difficult-to-get labels like VOA and Swing Treasury.
The broadcast starts with a very nice rendition of Warm Valley, by Paul Gonslaves. This tune had hitherto mainly been connected with Johnny Hodges fine alto sax playing, but in his absence it was taken over by Paul, who plays it beautifully. Next Al Hibbler faces a similar challenge singing Flamingo, which was one of Herb Jeffries’ hits back in December 1941. Hibbler is not doing so badly either, and the arrangement seems to be the same as the original, which was written by Billy Strayhorn. Tea For Two became a solo-piece for Willie Smith during his reletively short stay with the band, and here he shows what an outstandig alto sax player he was.
Eighth Veil, with a trumpet solo by Cat Anderson is next. Not so much “pyro-technics” by Cat this time, he could also play very well in the lower and medium registers, which he proves here, and one feels that due to his role in the orchestra, he might have been somewhat under-rated in comparison with other trumpet players. Eight Veil, jointly credited ro Ellington and Strayhorn, has an interesting background in that it is derived from another tune called Out Of This World by Harold Arlen and Johnny Mercer.
Listen to Ray Nance in the next number! He plays a very unusual trumpet solo in Blue Lou, a Chick Webb hit, composed by Edgar Sampson. The broadcast ends with Creole Love Call, which Duke himself tells us he remembers from when he was 5 yers old!
100 artiklar/articles
I morgon publicerar vi en artikel om Ellingtons spelning på Meadowbrook den 10 juni 1951 och lägger samtidigt upp musiken från kvällen i Godisrummet.
Därmed har vi publicerat 100 artiklar sedan starten den 29 april och erbjudit medlemmar i DESS ett 30-tal godisbitar.
Vi har haft drygt 3.000 besökare som tillsammans tittat på mer än 15.000 sidor.
Redaktionen hoppas att ni alla har gillat vad ni sett, hört och läst och fortsätter att besöka webbplatsen.
Och glöm inte bort att förnya medlemskapet i DESS för 2017.
Tomorrow we will publish an article about Ellington’s broadcast from Meadowbrook June 10, 1951. At the same time it will be added to “Goodies of the Month” section in the DESS Lobby.
With this we will have published 100 articles since the start on April 29 and provided the members of DESS some 30 goodies.
So far we have had more than 3.000 visitors and together they have looked at more than 15,000 pages.
The editors hope that you all have liked what you have seen, read and heard and will continue to visit the website.
And don’t forget to renew your membership in DESS for 2017.
Alice Babs – några slutord
För den som vill komma Alice Babs närmare in på livet som artist och person finns filmen “Naturröstens hemlighet” sammanställd och producerad av Lasse Zachrisson, visad på TV och utgiven på DVD av Vax Records.
Jorunalisten Ragvi Gylder – hennes gode vän – har också skrivit flera sammanfattande artiklar och ett par av dem finns att läsa i Ellington-arkivet.
Genom åren fick Alice Babs många offentliga utmärkelser vid sidan av folkets och Ellingtons kärlek.
1972 utnämndes hon till hovsångerska.
2003 tilldelade regeringen henne Illis quorum meruere labores i åttonde storleken för hennes enastående och mångåriga insatser som sångerska i olika musikgenrer och för hennes positiva och varma artisteri.
Kulturminister Marita Ulvskog överlämnade utmärkelsen vid en ceremoni på Rosenbad inför Babs 80 årsdag. Hennes make Nils Ivar, dottern Lillaba Lagerbäck och Alice’ vän Ragnvi Gylder plus ett stort massmediauppbåd var på plats.
2004 bildades Alice Babs Stipendiefond. Göran Wallén kom upp med idén och sju musikorganisationer – bl.a. Rikskonserter, Musikaliska Akademin, Riksförbundet Svensk Jazz – ställde sig bakom den.
De samlades på Musikaliska Akademin och skrev på ett avtal om det. På bilden syns bl.a. Bengt Strokirk från Jazzklubben Fasching, Björn Ståhle VD för dåvarande Rikskonserter och Kjell Åke Svensson sekreterare i dåvarande Jazzriksförbundet, idag Riksförbundet Svensk Jazz.
Den förste mottagaren av stipendiet var trombonisten Karin Hammar och den senaste elbasisten Mai Agan. Men också män har fått priset som t.ex. saxofonisterna Klas Lindquist (2006) och Jonas Kullhammar (2008)
För att hedra Babs beställde hennes hemstad Saltsjöbaden en byst av henne av skulptören Peter Linde. Den invidges 2008.
Slutorden i “Naturröstens hemlighet” förmedlar starkt hur mycket samarbetet med Ellington betydde för henne och de är på sätt och vis pendang till vad Duke Ellington skriver i “Music Is My Mistress.
“När man talar om henne kan man inte säga: – det finns bara några få i den klassen, därför att hon förmodligen är den enda i den klassen som överhuvud taget fötts till denna värld.”
Vi avslutar vår serie om Alice Babs för den här gången med en video från ett av hennes sista framträden – oplanerat och improviserat. Det sammanfattar väl personligheten och artisten Alice Babs!
Video Bernie Sjöquist
Duke Lives On – Third Sacred Concert
Ännu ett exempel på att Duke lever vidare är den (ganska) nyutkomna CD:n ” Duke Ellington’s Sacred Concert no 3″
Arrangören och storbandsledaren José Ricciardelli och sopranen och körledaren Ann-Christin Hallgren har tillsammans med producenten Bosse Lindström tagit på sig den ambitiösa uppgiften att spela in konserten. Det skedde i våras och CD:n blev tillgänglig i juni.
My Love och The Brotherhood
Det är första gången som den fullständiga versionen ges ut på skiva och det har en speciell bakgrund. “1984 gjorde Sveriges Radio en inspelning av den fullständiga konserten och jag var solist”, berättar Ann-Christin Hallgren när vi kontaktar henne. “Konserten väckte mitt intresse för Duke Ellingtons musik och hans fantastiska sånger ur de sakrala konserterna blev favoriter i min repertoar.”
“När vi förstod att det inte finns några inspelningar av den tredje konserten i sin helhet började vi planera för att göra en. Med samma bearbetning av konserten som den som gjordes 1984 men den här gången av José Ricciardelli och Stellan Jonsson, har vi nu alltså producerat denna inspelning av Sacred Concert no 3.
Hur känns det att sjunga solosångerna i Sacred Concerts som ju var skrivna med Alice Babs i åtanke?
Ann-Christin svarar: “Hon hade ungefär samma röstomfång som jag, mest i sopranläge och sångerna passar min skolade röst fint inom jazzgenren. Alice var en fantastisk sångerska vars improvisationsförmåga jag beundrat mycket.”
Får vi höra dig och kören sjunga mer Ellington?
“Ja, absolut. Jag konserterar som solist året runt med min pianist Marcus Österlund och ibland tillsammans med kör. Vårt speciella program kallar vi ”Á la Alice Babs”- en hyllningskonsert till vår kära jazzsångerska som vi turnerat med under ett par år nu. Många har sagt att jag låter som Alice Babs, utan att jag egentligen har härmat hennes röstklang eller improvisationer.
I programmet berättar vi om Alice Babs karriär som jazzsångerska, en artist vi vill att lyssnarna ska minnas. Vi har med allt ifrån swingmusiken till sånger ur Ellingtons Sacred Concert´s; bl.a. ”Freedom” och ”Is God a Three Letter Word for Love”, som är min absoluta favorit, såväl som standards; ”I let a Song go out of my Heart” och ”Solitude”.
I vår gör vi programmet bl.a. i Valdemarsvik med lokal kör, och till sommaren finns i dagsläget bokningar bl.a. i Helsingborg vid en musikvecka och i Bälinge utanför Uppsala.”
Skivan kan köpas via http://www.annchristinhallgren.se/ men finns också på iTunes, Amazon och Spotify.