DUKE ELLINGTON SOCIETY OF SWEDEN

Hem » 2020 » januari

Månadsarkiv: januari 2020

Categories for posts

Songs by Ellington/Strayhorn

interpreted by famous jazz singers

Bildresultat för Mel Tormé

Mel Tormé is one of them, but there are many others!

We would like to start this session by listening to  Mel Tormé (1925-1999). As a teaser to the Goodies section you will hear I’m Gonna Go Fishin’, a composition that was part of the music for the film Anatomy Of A Murder. It didn’t have words to it originally, but the singer Peggy Lee, came up with lyrics and made it a personal hit.

I’m Gonna Go Fishing

In the Goodies section you will find the following:

1. Mel Tormé sings a very personal rendition of Reminiscing In Tempo, which was one of Ellington’s earliest extended works, recorded in 1935. Tormé has added his own lyrics  to this somewhat sad theme, which Ellington wrote when grieving the death of his mother.  The baritone player you hear is Bill Perkins, better known for his outstanding tenor playing.

2 . Joe Williams (1918-1999), one of the foremost big band blues-singers, who is known for, among other things, his co-operation with Count Basie, sings  Come Sunday, originally from Black, Brown and Beige. Come Sunday was a theme Ellington played many times throughout the later part of his career.

3. Peggy Lee (1920-2002) became a success as Benny Goodman’s girl singer in the early 40ies. Perhaps her biggest hit which came later, was Fever, but here she is heard singing I Got It Bad, which was part of the ”revusical”  Jump For Joy, which was performed by Ellington and his men in Hollywood in 1941. (mer…)

Ellington ’90 Concert 2 part 2

The second part of the concert was given by a group of Ellington alumni with impeccable credentials to get music to swing – Harold Ashby, Butch Ballard, Wild Bill Davis, John Lamb – with Kenny Burrell added to the band.

Photos by Olle Lindholm

It provided an almost 2 hour long concert which, at the end, had the audience standing on their feet.

It starts with C Jam Blues followed by I’m Beginning To See The Light – particular feature for John Lamb.

The group then continues with Just Squeeze Me with Harold Ashby in Ray Nance’s old role and I Got It Bad also in a rendition by Harold Ashby.

What Am I Here is the next number and it is followed by the fairly seldom heard B.P. Blues. One version of this song was performed by the Ellington band as B.P. Blue.

Changing the mood, the band then plays Mood Indigo in a rather particular renditon folllowed by the two Strayhorn compositions – Satin Doll and Johnny Come Lately.

The next two numbers are solo features for Kenny Burrell – Azure in a very lyrical version and In A Sentimental Mood.

Caravan, which ends the first portion of the concert, is also a solo feature but this time it is Butch Ballard in the limelight.

First portion

After a short break, the ”Ellingtonians” are back on stage for another set. The band kicks off with Things Ain’t What They Used To Be. Then it slows down a little bit with Sophisticated Lady and some solo piano by Wild Bill Davis playing Lotus Blossoom.

The end of the concert was a real swinging affair with the group joining hands in It Don’t Mean A Thing and another version of Things Ain’t What They Used To Be.

Second portion

Due to age, Sjef Hoefsmit’s video with the concert is in fairly bad shape and this is why we have decided to publish only a part of it is here.

 

Ottawa Ellington ’90 Concert 2 part 1

As announced by Andrew Homzy the night before, there was another concert on the second night of the conference.

The concert was called ”Inspired Abandon” (as the Lawrence Brown 1965 LP with Johnny Hodges on Impulse).

Sjef Hoefsmit recorded the concert with his video camera but, unfortunately, time has affected the quality of the video so we have decided to publish only parts of the concert in video. Howeve, they come  together with two sound files so our readers will be able to enjoy the full concert anyhow.

For his part of the concert, Andrew Homzy had put together a program with songs (except two) from the early 1940’s Ellington repertoire. The orchestra starts with Never No Lament and Mainstem from this period before taking a small step back in time to demonstrate the full capability of the band with The Battle of Swing (1938).

Then Homzy calls the orchestra’s bass player Steve Holy to the front of the band to play Jack the Bear. The ghost of Jimmie Blanton was certainly in the room.

After this, it is time for a sort of ”portrait of Harlem” composed of Harlem Speaks (1933), Harlem Airshaft and Take The ”A” Train. Next the orchestra goes into A Mellow Tone before ending the first part of the evening’s concert with Cotton Tail in an arrangement bringing the band’s guitarist Bill Coon to the forefront.

Make sure to stay for the second part of the concert. You will not regret it!

 

 

Smått och gott i januari 2020 (1)

Ny CD från Maison du Duke

Maison du Duke har nyligen gett ut den 12 CD:n i sin serie av Ellingtonmusik hämtad från den s.k. Claviésamlingen, som MDD köpte för några år sedan.

Jimmie Blanton chez Duke Ellington 1940-1941 innehåller material från olika radioutsändningar med Ellingtonorkestern från juni 1940 till juni 1941. Den tidigaste är BBC-utsändningen från New York den 10 juni 1940 och den sista den från Trianon Ballroom i mitten av juni 1941. Radioutsändningar från 1939 med Blanton i orkestern finns alltså inte med.

CD:n innehåller också dels titlar från de tre utsändningarna av Kraft Music Hall då Ellington och Blanton spelade duetter och framträdde med John Scott Trotter och hans orkester (29 maj resp. 9 oktober 1941) dels två inspelningar från serien Standard Radio Transcriptions från den 17 september 1941. Två låtar från Kraft Music Hall-utsändningarna – Jive Rhapsody från 16 janauri  och Flamingo från 9 oktober 1941 -saknas. De kommer att göras tillgängliga för DESS’ medlemmar vid ett senare tillfälle, ev. tillsammans med material från 1939.

Det sista spåret på CD:n är en privatinspelning från sommaren eller hösten 1941 med Blanton tillsammans med en liten grupp Ellingtonianer med bl.a. Ben Webster och Ray Nance. En riktig godbit!

Fotot av Blanton på omslaget till CD:n är från hösten 1939 innan Blanton blev medlem av Ellingtonorkestern. Det utstrålar verkligen hans ungdom! Fotot publicerade ursprungligen i Down Beats nummer för den 15 december 1939 och fotografen var en man vid namn Sinbad Condeluci. Möjligen togs det när Blanton spelade Fate Marable.

Allt material på CD;n finns utgivet på LP och/eller CD sedan tidigare men det är bra att det nu finns samlat på ett och samma ställe och med bra ljud. En förteckning över i  vad som finns med på skivan finns här.

CD:n är bara tillgänglig för medlemmar i Maison du Duke. Medlemsavgiften är 20 euro och dessutom måste man betala 5 euro extra i porto för skivan. Kontakta isabelle.marquis757@gmail.com för hjälp att bli medlem.

Bloggar and webbplatser

Bloggen Swing and Beyond blog (https://swingandbeyond.com) är ett måste för alla som är intresserade av swing och liknande musik, Det är jazzhistorikern och författaren Michael P. Zirpolo som är ansvarig för den. Varje månad publicerar han 2-3 artiklar om en viss låt och artist. De är i allmänhet djuplodande och fungerar som en språngbräda till vidare sammanhang runt den behandlade låten.

Ganska ofta publicear Zirpolo artiklar relaterade till Ellington och en del av dem trycks om i DESS Bulletinen. Den senaste artikeln på bloggen om en Ellingtonlåt handlar om Concerto for Cootie.

I artikeln guidar han läsaren/lyssnaren genom stycket, chorus för chorus, segment för segment och man kan lätt följa vad han skriver eftersom den klassiska inspelningen av melodin på Victor också tillhandahålls i artikeln.

Men i inledningen av artikeln går Zirpolo bortom själva musiken och reflekterar över kommentarer om och analyser av ett verk som Concerto for Cootie förändras genom åren.

Han tycks säga att varje kommentar, varje analys är förankrad i sin tid, i dess kunskap och dess paradigmer och argumenterar att ”we must look at the writing of history as an ongoing communal activity in the sense that everyone who is serious about understanding history and then adding to the historical record has to first look carefully at what has been written before, and then start his or her own work. That process, in turn, will be continued, extended and perfected further by those who follow.”

DESS ‘ medlemmar och andra besökare av webbplatsen  rekommenderas att läsa den fullständiga artikeln och besöka Swing and Beyond regelbundet.

Vi vill också rikta uppmärksamheten på den franska webbplatsen Duke on the Web (http://dukeontheweb.com). Den är ett illustrerat uppslagsverk om Ellingtoninspelningar skapat av Bernard Villiers som också är en drivande kraft i Maison du Duke. Webbplatsen ger fullödig information om utgivningar på skiva, band, film, video och andra medier av Ellingtonmaterial och innehåller också en del diskografisk information. Innehållet på webbplatsen är organiserat på ett lite speciellt sätt så det kan vara bra att klicka runt de första gångerna för att förstå hur den är upplagd.

Connaître le jazz – Duke Ellington

1965 sände den franska radion en serie program under titeln Connaître le jazz. I ett av dem pratar Lucien Malson – jazzkritiker, författare till många böcker om jazz och producent av jazzprogram på radion – och André Hodier – kompositör, tongivande jazzkritiker och mycket mera – om Duke Ellington.

I höstas återutsände den franska radiokanal France Culture programmet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hertigens spelmän program 6

Det sjätte programmet i Jan Bruérs radioserie Hertigens spelmän sändes den 31 aug. 1981.

Den här gången handlar det om Ellington – pianisten.

Det är ett välkomponerat program med många exempel på den sidan av Ellington och på hur han utvecklades från sina rötter i ragtime och stride till en mycket personlig pianist, som påverkade avant-gardepianister som Thelonius Monk, Cecil Taylor och andra.

”Ellington var tidigt avant-garde”, menar Jan, och illustrerar det med Ellingtons pianospel i Ko-Ko från 1940. Han berör också Ellingtons lite längre pianoverk från 1940-talet men väljer ett kortare stycke – New York City Blues – som exempel på den sidan av Ellington.

En annan sida som Jan berör är Ellington – ackompanjatören. Den illustreras av Creole Love Call och The Mooche i en liveupptagning från en dans på Mather Airforce Base den 22 juli 1960.

Till slut talar Jan om Ellingtons sätt att använda bluesens tolvtaktersschema  i sina kompositioner och exemplifierar det med Ad-Lib on Nippon, som avslutar programmet och därmed hela programserien.

I början av programmet spelas den s.k. pianorulleversion av Ellingtons och Joe Trents komposition Jig Walk från 1925.

Jan var – som alla andra vid tiden för programmet – i god tro att det var Ellington som spelade. Numera vet vi att det inte var fallet. Den här versionen försvann från Ellingtondiskografierna när NDESOR kom ut och det hade blivit uppenbart att inspelningen var en ”fake”. I december 2016 publicerade webbplatsen en artikel om detta som intresserade kan läsa (https://ellington.se/2016/12/21/jig-walk/).

%d bloggare gillar detta: