Thomas Erikson stod för föredraget den här gången. När han senast framträdde vid ett DESS-möte pratade han om Tricky Sam Nanton. Den här gånger var ämnet Lawrence Brown.

Vi har bett Thomas att ge en liten sammanfattning av sitt föredrag för de många medlemmar som missade det.

Här är musiken, som Thomas spelade, och listan med låtarna.

Spellista Lawrence Brown

Genomgående i alla kommentarer från mötet är att det var ett oerhört bra och intressant föredrag.

“Först gav jag lite fakta om Lawrence Olin Brown, en av jazzens främsta trombonister, levde mellan 1907 och 1988 och tillbringade 29 av sina år i Duke Ellingtons orkester. Han började i orkestern våren 1932 på förslag av Irving Mills. Ellington ska enligt Brown själv ha hälsat honom med att han, Ellington, varken hade hört eller ens ha hört talas om Brown. Flera samtida tyckare ansåg också att Brown passade utomordentligt illa i Ellingtons orkester. En av dessa var John Hammond som bl a karaktäriserade Brown som “slick” och “unnegroid”.

Jag fortsatte sedan med att spela upp 13 inspelningar för att visa Browns olika sidor. Där fanns t.ex det virtuosa och rörliga spelet i skivdebuten med Ellington 1932 (The “Sheik Of Araby), den mjuklyriska nästan celloliknande tonen i “Serenade To Sweden”, avslappnad blues i “Jitterbugs Lullaby” (under Johnny Hodges namn 1938), och det noga instuderade studsiga solot i “Rose Of The Rio Grande”, ett nummer som Brown fick upprepa till leda under sina år med Ellington. Där fanns också, som avslutning, ett nummer (“Feed The Birds” från albumet “Mary Poppins” 1964) som visade Brown som solist med “plunger” i Tricky Sam Nantons anda, en roll som han motvilligt åtog sig under sina senare år med Ellington på 60-talet.

Under loppet av föredraget kom jag förstås också in på människan Lawrence Brown. Han var ju enligt bl a egen utsago en renlevnadsman som varken rökte, drack eller brukade andra stimulantia men hade fördrag med andra som gjorde det. Som Rex Stewart har beskrivit honom var han en man som sällan log utom genom sitt instrument där han enligt Stewart också kunde utrycka allt från grymhet till människokärlek.

Att Brown hade ett spänt förhållande till Duke är känt och var förstås också något som jag berörde, liksom det anmärkningsvärda i att han ändå under sina många år med orkestern lojalt fyllde sina roller. Jag lyfte också fram att det mesta som kan sägas om Brown står att läsa i DESS-bulletin nr 2 för 2017, som ju särskilt ägnade sig åt honom.”

Kvällen inledes med en diskussion om det framtida upplägget av medlemsmötena. Åsikterna var många och Lars Björkman antecknade dem noga för styrelsens fortsatta diskussioner av frågan. Hans anteckningar finns här.