Home » Jan Bruér (Page 2)
Category Archives: Jan Bruér
Ellington-serie på Sveriges Radio 1994 (4)
Så är det dags för fjärde programmet i Lars Westins och Jan Bruérs radioserie om Ellington och hans musik.
Den här gången är handlar det framför allt om de gyllene åren 1940-1941 men det finns också lite blickat framåt. Programrubriken är “Jump for Joy”.
Liksom de föregåendet programmen finns det tillgängligt för DESS-medlemmar i radiodelen av Elllington-arkivet.
Ellington-serie på Sveriges Radio 1994 (3)
Så är det dags för tredje programmet i Lars Westins och Jan Bruérs radioserie om Ellington och hans musik.
Den här gången är handlar det om den svängiga delen av Ellingtons musik och programrubriken är följaktligen “It Don’t Mean A Thing If It Ain’t Got That Swing”.
Liksom det föregåendet programmet finns det tillgängligt för DESS-medlemmar i radiodelen av Elllington-arkivet.
Ellington-serie på Sveriges Radio 1994 (2)
Så är det dags för andra programmet i Lars Westins och Jan Bruérs radioserie om Ellington och hans musik.
Den här gången är temat Harlem och programrubriken är följaktligen “Echoes of Harlem”. Fokus är senare delen av 1920-talet och början av 1930 men det innehåller utvikningar också till senare år.
Liksom det föregåendet programmet finns det tillgängligt för DESS-medlemmar i radiodelen av Ellington-arkivet.
Ellington-serie på Sveriges Radio 1994 (1)
Den 10 januari 1994 sände Sveriges Radio det första av tio program om Duke Ellington och hans musik. Idén till serien kom från Lars Westin och Jan Bruér, som också ställde samman programmen och svarade för ”pratet”.
”Det var den planerade Ellington-konferensen i Stockholm i maj 1994 som gav oss impulsen att sända programserien”, säger Jan Bruér, ”och vi var glada att Jazzradions ledning – Bosse Broberg – ställde upp på idén”.
”Som Lars Westin säger i inledningen av det första programmet hade vi ingen brist på material. Utmaningen var i stället att ställa samman det så att vi gav en så mångfacetterad bild av Ellington som möjligt och också täckte hans olika epoker.”
”Vi hade också förhoppningen att programmet skulle nå bortom den inre kretsen av hängivna Ellington-vänner och hjälpa nya generationer att upptäcka Ellingtons storhet.”
Programserien sändes varannan vecka och avslutades den 19 maj 1994.
Varje program hade sin egen profil och det första programmet är lite av ett Ellington-kalejdoskop, som introducerar olika stilar, musikaliska ansatser och Ellingtons musiker.
Precis som när programserien ursprungligen sändes kommer webbplatsen att göra ett nytt program tillgängligt varannan vecka.
Det första programmet kallat “Kinda Dukish” finns nu tillgängligt för DESS-medlemmar i radiodelen av Ellington-arkivet.
Stockholm 2004 revisited (1)
The 19th Duke Ellington Study Group conference took place in Stockholm May 12-15, 2004. Sven Eriksson – DESS member, Ellington collector, hi-fi expert and much more – recorded the proceedings on his cassette player and the result was 13 cassette tapes of music and presentations.
The box with Sjef Hoefsmit’s video and sounds tapes from the Study Group conferences included copies of them and this week the website will give a couple of examples of what is on the tapes.
Jan Bruér – musicologist, jazz historian, music producer, Ellington expert etc. – started the first full day of the conference with a presentation – “Ellington In Swedish” – about Ellington music played by Swedish musicians. As you can here, he covered a lot of ground from the early 1940s to the 1970s. Many of the conference participants must have heard the music in the presentation for the first time.
Nytt nummer av Bulletinen
Årets andra nummer av Bulletinen är nu på väg till medlemmarna.
Se fram mot en högtidsstund med mycket av god Ellington-läsning när den dimper ner i brevlådan.
Det här numret handlar mycket om Lawrence Brown – inte mindre än fem artiklar finns att läsa om honom. Steve Voce bidrar med en översiktsartikel – ursprungligen publicerad i engelska Jazz Journal för ett par år sedan – och Bo Haufman filosoferar om Browns personlighet utifrån allt han har läst om honom.
Utifrån vad Bo har att säga är det intressant att gå tillbaka till Leif Jönssons bilder från Cirkus 1966, som vi publicerade den 28 februari. På en av dem ler han och på alla ger han ett mjuk intryck.
Leifs Andersons intervju av Lawrence Brown i samband med TV-inspelningen på Cirkus 1963 finns också med i det nya numret liksom ett omtryck av en artikel av Roger Boyes i Blue Light 2015-4 om ryktena att Ellington slagit ut två av Browns framtänder vid ett slagsmål 1970. Hans slutsats? Läs själv!
Och hoppa inte över brevet från Lawrence Brown till Herb Jeffries från någon gång av början på 1980-talet. Det berättar mycket.
Utöver allt om Lawrence Brown innehåller den nya Bulletinen en intervju av Göran Wallén om Willie Cook, en intervju av Jan Bruér av Harry Carney (hämtad från Orkesterjournalen 1970) samt en tresidig artikel av John Tumpak om Willie Smith plus Anders Asplunds skivrecensioner och ordförandes ord om tillståndet i Sällskapet.
Varmt tack till redaktionen för all denna läsning.
Jan Bruér minns Cirkus 8 feb. 1966
Som ung Ellingtonfreak lyckades jag på något sätt nässla mig in på (i) Cirkus när Dukes orkester och Ella repeterade inför samma dags TV-inspelningar. Min kamera plockade jag med men också min enkla super-8 filmkamera och tog några stumpar stumfilm(!). I båda fallen svartvitt, dyrbar färg var inte att tänka på.
Jag satt ganska nära estraden för att få orkestermedlemmarna i hyfsad närbild, exempelvis några fina shots på en smajlande Hodges.
Men jag upptäckte snart att Duke sneglade lätt irriterad på mig när jag använde filmkameran, det smattrade lite om den, och med sin fina hörsel stördes han uppenbarligen av det ovanliga kameraljudet i en inspelningsstudio. Nästan som lite avlägset kulsprutesmatter faktiskt! Så jag slutade filma och använde enbart den vanliga 6×6-kameran. Det hade Duke uppenbarligen inget emot eftersom inte bara jag fotograferade.
Där satt bland andra Norman Granz med sin fina Hasselbladare och plåtade – bilder som jag tror han använde på skivomslag från de inspelningar från detta tillfälle han senare gav ut på sitt märke Pablo. Granz sitter till höger på bilden av trumpetsektionen nedan.
Vid repetitionerna bar alla sina scenkostymer – utom Duke. Han var avspänt klädd i en vardaglig tunn blå tröja. Klokt, eftersom det kunde bli väldigt varmt i studion när alla strålkastare tändes.
Jag lyckades också ta en del bilder av Ella både i full swing och när Jimmie Jones ger sina anvisningar till henne och orkestern. Det togs också bilder på Duke och Alice Babs som dök upp framme vid flygeln, för att hälsa och kramas.
Producent Lars Egler, som syns i vit skjorta med ryggen mot kameran på första bilden ovan, lät TV-kamerorna gå i gång även under repet, vilket resulterade i ett särskilt fint halvtimmesprogram som sändes kort innan första delen av de två konserterna (inför ett fullsatt Cirkus) sändes senare under året.
Plötsligt under repetitionerna anbefallde Egler: Allmän tystnad! Det skulle göras en ljudupptagning med ett pianosolo av Duke.
Inför en publik bestående av sina musiker samt diverse löst folk – inklusive Alice, Granz, Benny Åslund och mig – och televisionens anställda spelade Duke en underbar soloversion av sin gamla Serenade to Sweden. Han gjorde dessutom en ännu bättre omtagning plus något annat mer okänt stycke (inte Lotus Blossom!).
Denna sju-åtta minuters improviserade pianostund blev för mig höjdpunkten av allt som hände i Cirkus denna dag. Och vad användes pianoinspelningen till? Svar: delar av den spelades upp under de avslutande massiva publikapplåderna.
Hoppas att någon insiktsfull medarbetare i studiopersonalen sparat detta unika pianosolo av Duke! Men fan tro’t!
Författare: Jan Bruér (2016)
Två bildspel med fler av Jan Bruérs bilder från Cirkus kommer att finnas i Ellington-arkivet. Respektera att Jan Bruér äger rättigheterna till bilderna. Kontakta honom eller DESS för ev. användning av dem.