DUKE ELLINGTON SOCIETY OF SWEDEN

Hem » Newport 1956

Category Archives: Newport 1956

Categories for posts

Newport 1956 – The Day After

On Monday July 9 1956, Newport and the jazz world woke up to get to grasp what had happened at the Newport Jazz Festival on the Saturday night before.

It dominated the front page of the Newport Daily News, which focused on two issues: ”Future of the Jazz Festival Here Marked By Many Ifs” and ”Ellington Brings Festival To Rip-Roaring Windup”.

Detta bildspel kräver JavaScript.

The first one, which was the headline story, focused on the concern of the local community following the riot-like situation at the end of Ellington’s performance on Saturday night. Louis Lorillard was quoted expressing concerns about the possibility to continue with the Festival.

The second one had in a sense the same theme. It didn’t really get into what Ellington had performed but the crowds reaction and behavior. ”Orderly madness reigned as the midnight hour passed at Freebody with Ellington and his big band scoring a smash hit. While Paul Gonsalves was wailing away on a long blues number, the audience let loose with pent-up emotions.”

And perhaps this was the main story. A big band of the past had suddenly managed to get an audience carried away with what is was playing in the same way as the rock & roll artists did it. Ellington had got young people to feel the power of jazz.

And as said at the end of this video featuring an interview with George Wein, Ellington was back in demand.

This video with a short interview with George Wein summarizes some of the recurrent elements in the commentaries immediately after the festival and later.

Claes Dahlgren, the Swedish jazz journalist (amongst other things) covered Ellington’s appearance in more detail than the American newspapers in his report to the Swedish jazz magazine Orkesterjournalen.

”För kvällen var Duke Ellingtons orkester i verklig högform. Bandet spelade med betvingande ”drive” och spelglädjen stod högt i taket.” Han var dock ganska ljum när det gällde Newport Suite, som Dahlgren tyckte var ”några nya swingnummer utan inbördes sammanhan”. Han rapporterade naturligtvis också om ”Diminuendo and Crescendo in Blue” och de starka publikreaktionerna. Men Dahlgren tyckte inte att det betydde att festivalen hade urartat utan det var en logisk och lyckad avslutning. ”Med den rytmiska upphetsningen fick man utlopp för all jazz man assimilerat under festivalen.” IN ENGLISH

The comments of Down Beat will follow in a couple of days.

The Emergence of the Wailing Interval

Duke Ellington wrote and recorded Diminuendo In Blue and Crescendo In Blue in 1937. The recording made on 20 Sept. that year was a swinging and bluesy performance, covering both sides of a 78 rpm record.

Detta bildspel kräver JavaScript.

For some eight years after that, this composition remained conspicuously absent from the Ellington discographies, although it surely must have been played now and then during the orchestra’s seemingly endless touring schemes.

As a matter of fact, Duke Ellington and his Famous Orchestra took part in a now famous event in New York in 1938, the ”Carnival of Swing” outdoor festival at Randall’s Island where their performance of  Diminuendo And Crescendo In Blue, according to contemporary accounts, generated a ”riotous reaction”. Unfortunately no recording of this specific event seems to have survived.

In 1945, however, it was brought back into the band book again. The obvious success at Randall’s Island, probably gave Ellington the encouragement to experiment a little with the composition, and he now tries various ideas on how to bridge the two main parts through an independent, but suitable tune. (mer…)

Född igen – Newport 7 juli 1956

Det är runt halv nio på kvällen i Newport, Rhode Island. Duke Ellington och orkestern (utan fyra nyckelmedlemmar) är på väg upp på estraden på Freeport Stadium. Det är sista kvällen av den tredje upplagan av Newport Jazz Festival. Innan den är över långt efter midnatt har mycket förändrats för Ellington.

”Jag föddes i Newport, Rhode Island den 7 juli 1956” har Ellington sagt senare.

Efter två festivaldagar med regn och dåligt med besökare har vädret förändrats till det bättre och solen har kommit fram. Dessutom är det lördag och festivalprogrammet den här kvällen innehåller många stjärnor med Ellington som höjdpunkt.

Ellington skall framträda två gånger under kvällen. Först som en upptakt till kvällen för att få fart på stämningen och sedan som dess avslutning. Utöver Star Spangled Banner spelar Ellington bara två nummer – Black and Tan Fantasy med Cat Anderson på trumpet i stället för Ray Nance, som var en av de frånvarande musikerna, och Tea for Two med Willie Cook som solist. Publikreaktionerna är ganska ljumma men kanske det beror på att publiken fortfarande håller på att strömma till.

Han och orkestern – nu fulltalig och dessutom med Roy Burrowes bland trumpetarna – är tillbaka på estraden strax före midnatt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Han har föregåtts av bl.a. på Bud Shank, Anita O’Day, Teddy Wilson och Chico Hamilton. Särskilt den senare lyckades tända publiken med långa avslutningsnumret ”Blue Sands” så stämningen är god. Duke är stressad och har varit så i flera dagar. Han vet att orkestern ännu inte behärskar den nyskrivna Newport Suite, som är tänkt som nyckelnumret och han känner på sig att publiken vill ha saker som svänger.

Två kvällar tidigare hade Count Basie trots regn och rusk fått publiken entusiastisk med en blandning av sin nya och gamla repertoar. Och tidigare i veckan hade George Wein klargjort för Duke att det inte kom på tal att orkestern spelade medleyn av gamla slagnummer. Så en liten stund före entrén hade Ellington sagt till bandet: ”After we finish the Suite, let’s just relax and have a good time. Let’s play the Diminuendo and Crescendo in Blue.”

Bandet väntar 2

Och det var lyckokastet. Kände Duke på sig att att numret skulle kunna tända publiken? Förmodligen! Men varför följde det inte direkt på Newport Up – den sista delen av Newport Suite – som Gonsalves och Jimmy Hamilton fick att svänga till riktigt ordentligt? Tyckte han att publiken behövde svalna av efter det och smälta den nya sviten?

I vilket fall som helst, efter den lätt sömniga Day In Day Out tar Ellington upp introduktionen till Diminuendo in Blue och leder bandet in mot Gonsalves 27 chorus långa mellanspel och resten är historia.

Newport 2 Morton Silverfast jpg 300-2400 redigerad

“Here and there in the reduced, but still multitudinous crowd, a couple got up and started jitterbugging. Within minutes, the whole of Freedom Park was transformed as if struck by a thunderbolt … hundreds of spectators climbed up on their chairs to see the action; the band built the magnificent arrangement to its perennial peak and the crowd, spent, sat limply wondering what could follow this.” (Leonard Feather i Downbeat)

Elaine dancing

Newport Up och Diminuendo & Crescendo in Blue

 

Heading for Newport

Mot Newport 2

As said in the post June 1, 2016 (”Duke Ellington 1956 – the Month of May”), Duke Ellington ended his month-long engagement at the Flamingo Hotel in Las Vegas at the beginning of June 1956 . He then went to San Francisco for a ten day engagement at the Latin American music club Macumba.

Macumba

During the stay in San Francisco, he poses for the artist Peter Hurd, who is painting his portrait for a Time Magazine cover, and appears on two TV shows.

When the engagement at Macumba is finished (probably June 16), the long trip back to New York starts. Ellington and the band makes several stops on the way to play for dances or give concerts like in Farmington, Utah (Patio Club Ballroom), Denver, Colorado (Denver University Stadium), Madison, Wisconsin (Union Theater) and Chicago, Illinois (Trianon Ballroom).

On July 2, they have arrived in Ann Arbor, Michigan where they gave a concert in the Hill Auditorium of the University of Michigan. Fortunately, it was recorded and part of it is available for listening below.

 

Two days later – on July 4 – Ellington and the band was in Detroit, Michigan for an appearance at the State Fairgrounds and finally on July 5 they were back in New York after another 10 hours on the bus. Then there were only two days left to prepare for the appearance at the Newport Jazz Festival on July 7.

%d bloggare gillar detta: