DUKE ELLINGTON SOCIETY OF SWEDEN

Hem » Ellington i Sverige » Översikt – Overview

Översikt – Overview

författad av Rolf Dahlgren.

Duke och hans orkester hörde till våra flitigaste musikaliska besökare. Under tiden 1939 – 1973 gästade de oss ett 15-tal gånger om vi räknar allt. Det som jag missade var en snabbvisit som bandet gjorde den 8 juli 1970 då bandet stannade till i Göteborg där man spelade på Liseberg. Och ett sådant evenemang var förstås lätt att missa

1939

Besöket i Sverige ägde rum i april, och orkestern kom in via Danmark efter att först ha spelat i Paris, Belgien och Holland. Efter spelningar i Köpenhamn, Göteborg och Jönköping blev det så småningom dags för konserter i Stockholm söndagen den 16 april vilket åtminstone för mig blev första tillfälle att få höra Dukes band.

Man gav två konserter i Konserthuset, en matiné på eftermiddagen och en sen konsert vid 10-tiden på kvällen. Jag hörde båda trots att priserna verkade höga för en 18-årig skolgrabbs fickpengar. Men jag hade lyckats hitta en morgontidning som vågade ge mig fyra fribiljetter mot att jag skrev en recension och kunde alltså höra två konserter gratis.

Turnén i Sverige omfattade ett 20-tal platser med en kort avstickare till Oslo och inrymde också en speciell födelsedagskonsert i Stockholm den 29 april med anledning av Dukes 40-årsdag. Sverigebesöket avslutades med konserter i Göteborg och Varberg innan bandet via London och Le Havre återvände till New York.

Svensk konsertarrangör den här gången var musikförlaget Reuter och Reuter, vilket är förklaringen till att Duke spelade in schlagern ”I en röd liten stuga”. Förhoppningen var väl att med orkesterns hjälp få producera en världsschlager. Så blev det knappast, möjligen åstadkom man ett originellt inslag i Ellingtons diskografi.

1940-talet

40-talet präglades av krigsåren och därför dröjde det elva år till nästa Duke-besök. 1950 hade Europa börjat återhämta sig efter krigsåren och det blev åter möjligt att turnera någorlunda fritt över gränserna. I slutet av mars reste orkestern med exklusiva Ile de France från New York till Le Havre i Frankrike.

Turnén som följde gick över i sedan länge krigströtta länder som Frankrike, Italien och Holland innan det i början av juni blev dags för de enda svenska konserterna i Malmö, Stockholm och Göteborg. Tyvärr sammanföll de svenska konserterna m ed sommarens första värmebölja med följd att det knappast var halvsålt till någon gång. Men den publik som kom var helt nöjd med musiken.

Hur det lät i Sverige, finns inte dokumenterat. Såvitt jag kan erinra mig, gjordes det inga ljudupptagningar från konserterna i Sverige. Sensationellt var att orkestern avslutade turnén i Tyskland, i det svårt sönderbombade Hamburg. Därifrån finns det en upptagning som är utgiven på en CD. Också återresan över Atlanten skedde på Ile de France, och den 30 juni var orkestern tillbaka i New York.

Inför Europaturnén hade en del förändringar gjorts i orkesterbesättningen. Ernie Royal hade ersatt Dave Burns i trumpetgruppen, trombonisten Ted Kelly hade följt med i stället för Tyree Glenn och Butch Ballard hade gått in som extra slagverkare helt enkelt för att man inte litade på att den alltför ”törstige” Sonny Greer kunde klara en så omfattande turné. Den dubbla kostnaden hade kompenserats genom att tenorsaxofonisten Don Byas fick ersätta Charlie Rouse. Byas bodde vid det här laget redan i Paris och krävde alltså ingen ersättning för båtresan.

Det här var första gången som jag själv hörde till Dukes konsertarrangörer. Min gamle vän Nils Hellström och jag hade något år tidigare bildat Estrads konsertbyrå och börjat arrangera konserter. Vi hade genomfört några lyckade arrangemang innan vi engagerade oss i Dukes visit, vilket för övrigt skedde i visst samarbete med det mer erfarna Konsertbolaget. I fortsättningen blev det mesta framgångsrikt med artister som Count Basie, Charlie Parker, Jazz at the Philharmonic, Louis Armstrong m.fl.

1950-talet
Det skulle emellertid dröja tills 1958 innan Duke Ellington kom med sin orkester till Sverige igen, då man bara besökte Stockholm och Göteborg. Däremot fick missgynnade Storbritannien besök av Dukes orkester under nästan hela oktober månad. Från Glasgow i norr till Southampton i söder gavs ett 30-tal konserter. Därefter tog sig orkestern till kontinenten.

I Stockholm hölls konserterna i Kungl. Tennishallen, men utöver detta syntes Duke knappast till. Tillsammans med Billy Strayhorn isolerade han sig under ett par dygn på ett rum på Grand Hotel där det fanns ett piano. Där var de sysselsatta med att komponera småstycken till en show som Orson Welles arbetade med.

Efter hemkomsten till New York blev Duke anklagad för att i Stockholm ha undertecknat den s.k. Stockholmsappellen mot atombomber. Duke protesterade och hävdade att han aldrig brukade skriva på några petitioner, vad de än handlade om, men eftersom USA var en av de två stater som då hade atombomber, var det inte alla som trodde honom. Ingen kunde emellertid visa upp Dukes namn på appellen och så småningom tystnade kritiken.

Nästa Ellingtonbesök i Europa ägde rum redan nästa höst (1959). Först reste ungefär hälften av bandet över med båt i början av september. Sedan flög de övriga medlemmarna inklusive Duke ungefär en vecka senare. Publiktillströmningarna till de olika konserterna blev mycket varierande, vilket sades framför allt bero på att en mängd jazzartister turnerade runt i Europa vid samma tidpunkt.

I Sverige blev det hygglig framgång med välbesökta konserter på sex platser, från Malmö till Stockholm. För mig personligen blev Dukes besök ett oförglömligt minne, dock inte av helt positiv karaktär. Detaljerna har jag tidigare redogjort för i andra sammanhang, så därför nöjer jag mig här med att ge en förkortad version.

Efter konserter i Malmö, Borås och Örebro, besöktes Stockholm av orkestern lördagen den 26 september och måndagen den 28 september. Söndagen dess emellan gavs det konsert i Linköping, dit bandet inte flyttade utan gjorde en resa T&R med buss. Efter lördagskonserten hade Duke kommit fram till Nisse Hellström och mig och undrade om inte han kunde slippa följa med bussen. ”Finns det ingen möjlighet att få åka bil” frågade han.

Eftersom jag alltid var svag för stora amerikanska bilar, jag hade just då en Rambler, bestämde vi att Nisse skulle åka med bussen och jag skulle hämta Duke på Grand Hotel på söndagseftermiddagen. När jag kom dit väntade inte bara Duke där, utan även Billy Strayhorn och den vite turnéledaren Al Celley.

Resan ner till Linköping gick utan problem. Kvällens konsert var välbesökt och blev en stor succé. Efter konserten återvände bussen med musikerna till Stockholm, medan vi i vår bil fick oss en matbit på Frimurarehotellet i, innan även vi styrde mot Stockholm. Då började problemen.

Efter midnatt i nattmörkret uppe vid Kolmården kollapsade plötsligt bilens vattenpump. På ett ögonblick var kylaren tom och det blev nödvändigt att stanna. I bagageutrymmet hittade jag en plåtburk och en tom läskedrycksflaska och med den utrustningen började Billy Strayhorn och jag traska fram utmed vägen och leta efter en vattenpöl så att vi kunde fylla kylaren. När det så småningom hade lyckats, kom vi iväg några kilometer innan kylaren åter kokade. Återigen måste vi börja leta en vattenpöl.

Duke och turnéledaren satt kvar i bilen medan Strayhorn och jag trevade i mörkret och letade efter vatten. Så här långt efteråt kan det kanske inte verka så dramatiskt, men just då var det nervöst. Hela tiden med en osäker rädsla att motorn skulle skära ihop och bli helt oduglig. Vi fick upprepa manövern fyra gånger i den kolmörka och gråkalla natten.

Men så småningom kom vi fram till Sörmlandsgränsen där det på den tiden fanns en dygnetruntöppen bensinmack.Där lindade en finurlig man in hela vattenpumpen i två rullar isoleringsband. Den såg ut som ett stort garnnystan, med spelade det för roll, för faktiskt höll det tätt och vid halvfyratiden på måndagsmorgonen kunde vi köra in i Stockholm.

Jag var inte stolt över den misslyckade hemfärden, men ingen av passagerarna visade någon irritation över missödet. Tvärtom blev Duke och jag i fortsättningen de bästa vänner. Vi träffades nästan vid alla orkesterns återstående besök och jag har ännu kvar en bunt julkort och nyårshälsningar som han eller hans sekreterare sände mig de följande åren.

1960-talet
Våren 1961 reste Duke ensam till Europa och arbetade i Paris med musik till filmen ”Paris Blues”. Under tiden delade orkesterns medlemmar upp sig i två mindre band förstärkta med några musiker från annat håll.

Johnny Hodges samlade en septett med Al Williams som pianist och turnerade några veckor i Europa, bl.a. med besök i Stockholm i mars månad. Det bandet var engagerat av Norman Granz och presenterades som ”The Duke Ellington All Stars directed by Johnny Hodges”. Deras musik finns bevarad bl.a. på en dubbel-LP som spelades in i Berlin och en Storyville-LP från en inspelning av Sveriges Radio.

Under tiden ledde klarinettisten Jimmy Hamilton flertalet av Dukes övriga musiker jämte några förstärkningar i en grupp som var kvar i New York och mest sysslade med skivinspelningar.

I början av 1963 blev det dags för Europa igen. Större delen av januari spelade man i England, men i månadsskiftet till februari flög hela gruppen från London till Paris för skivinspelning och ett par konserter. Redan den 3 februari fortsatte de till Malmö. Det kunde konstateras att trombonsektionen innehöll Lawrence Brown som inte framträtt i Sverige med orkestern sedan 1950. Dessutom hade Cootie Williams återkommit efter 22 år. Den 4 februari var orkestern i Göteborg, den 5 i Helsingfors och den 6 februari i Stockholms konserthus.

Dagen därpå deltog bandet i ett på sin tid mycket uppmärksammat evenemang. Det var då TV tog hand om oprkestern och bandade inför publik på Cirkus ute på Djurgården. Medverkande förutom orkestern var en balettgrupp från Operan under Birgit Cuillbergs ledning samt Dukes favoritsångerska på de här breddgraderna, nämligen Alice Babs.

På natten efter en heldags repetitioner och inspelning för TV, bar det sent på kvällen ut till
Europafilms studio i Sundbyberg för inspelning av ”Night Creature”. Inte förrän långt fram på småtimmarna kunde orkestermedlemmarna packa ihop och återvända till hotellet.

Därefter vände orkestern söderut igen och spelade i Köpenhamn den 8:e för att sedan återvända till Sverige och ge en konsert i Kalmar den 9:e. Därefter fortsatte turnén vidare kors och tvärs över en stor del av Europa innan man avslutade med en konsert i Paris den 1 mars.

Större delen av gruppen reste tillbaka till USA den 4 mars, men då hade Duke drabbats av en svår influensa och blev inlagd på amerikanska sjukhuset i Paris. Den 11 mars blev han
friskförklarad, men stannade kvar i Paris ytterligare några dagar före hemresan till New York.

Även i fortsättningen blev 1963 ett verkligt ”svenskår” för medlemmarna i Duke Ellingtons orkester. Det började med att Roffe Eriksson engagerades för att ersätta Roy Burrows i mitten av april, Den 31 maj var orkestern tillbaka i Sverige och anlände med flyg till Arlanda för en omfattande turné nästan hela juni i folkparkernas regi. Det började i Västerås, därefter Örebro och Karlstad. Därefter fortsatte det på Gröna Lund i
Stockholm där man stannade i sex dagar. Det började varje kväll på utomhusscenen, varefter man flyttade in på Dans Inn för att spela till dans.

Den 10 juni medverkade Duke i Sveriges Radio och därefter fortsatte Folkparks-turnerandet. Den 11 juni var man i Gävle, den 12:e i Borlänge, den 13:e i Norrköping, den 14:e i Värnamo, 15:e i Halmstad samt den 16:e i Karlshamn. Under vistelsen i södra Sverige passade man på att besöka Köpenhamn den 17 juni. Därefter återvände orkestern till Sverige och besökte Liseberg i Göteborg den 18 juni, Amiralen i Malmö den 19:e, den 20:e tillbaka till Liseberg, den 21:e i Folkparken i Uddevalla, den 22a i Huskvarna och den 23:e i Mjölby Folkpark. Den 24 juni återvände orkestern till Stockholm och spelade på Skansen. Nästa dag avslutades Sverigebesöket i Ljusdals Folkpark.

På hösten samma år begav sig Duke Ellington med sin orkester iväg på en omfattande turné till Syrien, Jordanien Pakistan och Indien.

Våren 1964 återkom orkestern till Europa och den 9 mars kunde vi höra den i Stockholms
konserthus. Nästa dag fortsatte orkestern för att spela i Kulturhuset i Helsingfors. Den 11 mars gav man konsert i Göteborgs konserthus innan orkestern via Malmö den 12:e och Tivoli i Köpenhamn den 13:e återvände till kontinenten.

Sommaren 1964 tillbringade orkestern huvudsakligast i Japan. På hösten samma år producerade man också åtskilliga skivor, bl.a. den uppmärksammade och ofta diskuterade inspelningen av en Mary Poppins-LP på skivmärket Reprise. Tja, säga vad man vill, men någon genuin Ellingtonmusik är det knappast.

1965 började med ett nytt besök i Europa varvid de flesta konserterna spelades i England och Tyskland. Såvitt jag minns gjorde man den här gången bara tre framträdanden i Sverige, nämligen den 1 februari på Akademiska Föreningens stora sal i Lund där Johnny Hodges son, John Cornelius Hodges II ersatte Sam Woodyard, som hade blivit akterseglad i Köpenhamn där orkestern framträdde kvällen innan på Falkoner Teatret. Efter konserten i Lund gavs samma kväll en Nattiné på Stadsteatern i Malmö varvid Sydsvenskans recensent konstaterade att Duke var bättre än någonsin tidigare.Nästa dag åkte orkestern vidare till Stockholm där konsert gavs i Konserthuset. Notabelt var att Ray Nance hade återinträtt i trumpetsektionen.

1966 återkom Duke till Europa, denna gång i sällskap med Ella Fitzgerald. Efter besök i
Portugal, Spanien och Tyskland, kom han till konserthuset i Stockholm den 7 februari. Dagen efter begav sig orkestern ut till Cirkus på Djurgården där repetitioner ägde rum hela dagen inför kvällens inspelning för Sveriges Television med publik och med Ella Fitzgerald som huvudattraktion. Under hennes framträdande med orkestern bestod kompet av Gus Johnson, Joe Comfort och Jimmy Jones.

Åter igen 1967 kom Duke till Europa, även denna gång i sällskap med Ella Fitzgerald. I hennes trio satt nu Sam Woodyard medan Rufus Jones skötte trummorna i orkestern. Denna gång blev det endast två framträdanden i Sverige, nämligen den 24 januari i Stockholms konserthus och två dagar senare på Malmö stadsteater, där Alice Babs ersatte Ella Fitzgerald. Stormande jubel mötte Alice och Duke.

Det kom nu att dröja två år innan Duke återvände till Europa och Sverige 1969, som blev ett händelserikt år inte minst ur svensk synvinkel, eftersom vi i samband med konsertbesöket också fick höra Duke framföra en av sina ”Sacred Concerts” i sin helhet. Avsnitt ur konserterna framförs ganska ofta i våra kyrkor, men i varje fall för stockholmarnas del lär detta ha varit enda gången vi fått höra en hel konsert.

Den 5 november påbörjades repetitionerna i Gustav Vasakyrkan uppe vid Odenplan i
Stockholm. Evenemanget arrangerades av Nisse Hellström och mig (Estrads konsertbyrå). Det blev två imponerande och minnesvärda dagar som vi knappast kommer att få uppleva igen. I koret satt Dukes hela orkester uppradad förstärkt med Roffe Eriksson och med Gunnar Medberg på trombon. Han var utlånad av Stockholmssymfonikerna. Framför orkestern ledde Erik Eriksson sin skönt klingande kör, den mäktiga kyrkorgeln spelades av Ulf Wesslén och sångsolist var en av de mycket få sångerskor som enligt Duke kunde klara stämman, dvs. vår egen Alice Babs.

I samband med detta gav Ellington också ett par ”vanliga” konserter i Stockholm. Helt vanliga blev de dock ändå inte. Den här gången var varken Konserthuset eller sporthallarna tillgängliga, utan Duke fick hålla till i Kongresshallen i Folkets Hus på grund av att konserthuset höll på att totalrenoveras för att inte stå klart förrän 1974. Således den 4 november framträdde Duke i Folkets Hus. Därefter begav han sig med sin orkester ner till Rotterdam och Berlin för att återvända till Sverige den 9 november och ge en konsert på Stadsteatern i Malmö. I orkestern ingick Åke Persson på trombon och Benny Bailey på trumpet. Benny Bailey hade tillkommit i Rotterdam, medan Åke Persson hade kommit med dagen före i Berlin.

1970-talet
1970 blev det bara en konsert i Sverige, nämligen den 8 juli på Liseberg i Göteborg. Söndagen den 12 juli framträdde orkestern på Tivoli i strålande sommarväder, på eftermiddagen på utomhusscenen där man bland publiken kunde se Alice Babs med sin make och Ben Webster.

På kvällen framträdde Ben Webster med orkestern vid en bejublad konsert. Sättningen hade förändrats radikalt. Johnny Hodges hade gått bort ett par månader tidigare. Lawrence Brown hade slutat för att alltid lägga sin trombon på hyllan Istället kunde man se Nelson Williams i trumpetsektionen, Booty Wood hade tillkommit och Wild Bill Davis satt vid sin
Hammondorgel.

I september 1971 reste Duke Ellington med sin orkester ännu en gång tillbaka till Europa och gav under oktober några uppmärksammade konserter i ett land som Duke aldrig tidigare hade besökt, nämligen Sovjetunionen. Starten skedde i Leningrad och fortsatte med besök i Moskva, Minsk och Kiev. Besöket i Sovjet följdes av en del plötsligt arrangerade konserter i olika delar av Europa vilket efter hand ledde fram till en avslutande visit i Barcelona.

Till Sverige kom Duke för näst sista gången för att ge två konserter i Universitetsaulan i ett
kallt och snötäckt Uppsala den 9 november. Dagen efter framträdde orkestern på Stadsteatern i Malmö med Rolf Ericson, Åke Persson, och Ben Webster som medverkande.

I oktober 1973 flög orkestern över till England. Ett av de viktigaste evenemangen under det
besöket var att framföra Dukes tredje kyrkokonsert i Westminster Abbey i London med Alice Babs som sångsolist. Framförandet blev en succé, men Duke var inte i samma vigör som förr. Alice Babs har berättat att hon och Duke efter konserten blev hembjudna till engelske premiärministern Edward Heath på middag. Men Duke orkade inte, Alice fick åka ensam till Downing Street 10 och representera medan Duke åkte till hotellet och bäddade ner sig.

Några dagar spelade orkestern i Sverige. I Malmö gavs den 25 oktober en bejublad konsert på Stadsteatern med Roffe Eriksson, Åke Persson, Nisse Lindberg och Alice Babs som
medverkande. Konserten finns utgiven på en CD.

Den 27 oktober var man uppe I Umeå och gav en konsert på Östra Gymnasiet och nästa dag
avslutades Sverigebesöket med konserter i Stockholm och i Universitetsaulan i Uppsala.
Arrangör denna sista gång med Duke Ellington och hans orkester var ett företag som hette
Concert Promotion Agency bakom vilket fanns Simon Brehms tidigare sekreterare med viss anknytning till den vid den här tiden alltmer dominerande arrangörsgiganten EMA-Telstar. Många av Stockholms Ellingtonvänner åkte bil till Uppsala för vad som skulle bli vår sista chans att höra orkestern. Även jag, fast jag utnyttjade min gamla vänskap och kunde följa med bandet I orkesterbussen.

I början av november reste orkestern till Spanien för ännu ett framförande av Dukes tredje
kyrkokonsert, även denna gång med Alice Babs som solist.

Något mer besök I Sverige blev det inte. Den 24 maj 1974 avled Edward Kennedy ”Duke”
Ellington vid en ålder av 75 år. Jazzen blev aldrig mer densamma.

Rolf Dahlgren

%d bloggare gillar detta: